90-Gritty

Ciao!

Eftersom jag ätit hälsotallrik varje dag sen sist så har det inte varit mycket att blogga om. Men idag på lilllördagen styrde jag upp en riktigt klassisk måltid med högt glykemiskt index och laktos, jag pratar nartuligtvis om rätten "90-talsmaten".

Jag minns första gången jag kom i kontakt med 90-talsmaten, det var sommaren 1997 och jag och min storebrorsa hade åkt till Stockholm för att gå på Lollipopfestivalen (hej dåtiden!). Vi skulle dagarna innan själva tältandet få bo hos en av min brorsas kompisar som hette Stockholms-Jonas. Stockholms-Jonas och hans tjej skulle bjuda på mat och när dom frågade om jag gillade Pesto nickade jag ja utan att ha en aning om vad Pesto innebar (inte för att jag nånsin varit kräsen av mig, jag gillar typ allt, utom violsmak och bränd mat). Det var sommar, det var Stockholm, det var för liten jeansjacka med Northern Soultygmärke på ryggen (alltså inget äkta, utan ett i typ papper köpt på Nitty Gritty i Gamla Stan) Jag var 17 år och hade åkt buss i 10 timmar från Karlskrona med Primal Scream i freestylen, jag hade svart hår, ALLT var nytt, lillgammalt, fräsch och så jävla speciellt och spännande.

Pasta kokades, Pesto och Creme Fraiche vändes i, citron pressades över och sen var det färdigt och jag lovar att jag aldrig hade ätit något godare i hela mitt liv. Jag tänkte detta är framtiden, så gott var det. Väl hemma i södra Sverige berättade jag om delikatessen från Italien som jag ätit, då gick 90-talsmaten under namnet Pasta Pesto.

Såhär i efterhand känns ju Pesto inte lika nytt och spännande, vi vet alla att det snarare känns tvärt om efter alla trötta butiksbakade stenhårda ciabattas med ett tunt lager på. MEN 90-talsmaten är verkligen i en kategori för sig, den är väldigt mättande och det räcker att äta den ca en gång om året för att få behovet tillfredsställt. Tänk på att inte snåla när du lagar 90-talsmaten, den kräver sin HELA burk Pesto, känner du att du inte har råd med det så låt bli, laga en annan rätt så länge och vänta tills du har flis på kontot att unna dig.

Smaklig måltid och trevlig resa med nostalgia locomotiv tillbaka till det som då var framtiden.

Out on the floor! /Stajn

Jag ska vara ärligt och erkänna att trots tygmärket på jackan fattade jag aldrig Norhern Soulgrejen. Jag blev aldrig insatt fast jag tyckte det va tufft. Allt utom själva låtarna (men vissa var bra) och att dansa gillade jag, så där försvann visst hela poängen med den subkulturen, fast det erkände jag inte då.

Jag hade EN samlings-CD med Northern Soulmusik. Samlings-CD måste ju vara om jag förstått det hela rätt med White Labels och 7-tumshysteri vara det mest O-Northern Souliga som finns. Men knutna näven är fortfarande fin, OKEH!